De vanligaste sätten att reglera kontraktssumman i entreprenader är löpande räkning eller fast pris. Fast pris innebär, enkelt uttryckt, att entreprenören står risken för att arbetena blir dyrare än avtalat, medan beställaren står risken för att arbetena blir billigare. Beställaren får ju betala samma belopp för fullgjort uppdrag oavsett hur billigt entreprenören lyckas arbeta. Löpande räkning är en ersättningsform som är tänkt att vara mer riskneutral. Entreprenören får betalt för nedlagt arbete och havda kostnader, varken mer eller mindre. Inte sällan dyker det ändå upp frågor om vad beställaren ska betala för, hur entreprenörens ersättning ska beräknas och om det finns en bortre gräns för betalningsskyldigheten.
Vid löpande räkning är det lätt att underskatta vikten av att dokumentera parternas överenskommelse beträffande prisets beräkning. Entreprenören vill ha ersatt sina kostnader och beställaren är villig att ersätta entreprenören för kostnaderna. Inte sällan har dock entreprenören och beställaren olika syn på vilka kostnader som ska ersättas och med hur mycket.
Ett vanligt sätt att reglera entreprenörens ersättning är att av anställda nedlagd tid ska ersättas med en viss summa per arbetad timme, och att huvda kostnader ska ersättas med ett belopp som motsvarar den huvda kostnaden jämte ett påslag. Detta påslag kallas ofta administrativt arvode eller entreprenörsarvode. Entreprenören redovisar nedlagd tid exempelvis genom dagbok och sina huvda kostnader genom att redovisa sina inköpsfakturor. Entreprenören fakturerar sedan beställaren med ett intervall som bör framgå av avtalet. Vanliga lösningar är att fakturering sker månadsvis eller vid andra tidpunkter som parterna överenskommit särskilt.
Men vad gäller för verktyg, ställningar, byggbodar, lyftanordningar och andra liknande saker som entreprenören kan behöva för att utföra arbetet? Ska beställaren betala för entreprenörens inhyrning av materiel för jobbet eller kan beställaren förutsätta att entreprenören på egen bekostnad ska införskaffa allt som krävs för entreprenadens utförande? Svaret är att det beror på parternas avtal. Här finns anledning att tydligt beskriva vad parterna avsett. En entreprenör som investerat i en egen ställning kan lyfta fram detta som en konkurrensfördel jämfört med en konkurrent som tänkt debitera självkostnad för att hyra in ställning. Om entreprenören redan på förhand kan identifiera att denne kommer att behöva ta in underentreprenörer för att lösa sina åtaganden bör det anges i kontraktshandlingarna.
En annan omdiskuterad fråga är vem som ska åtnjuta eventuella rabatter som entreprenören har på materialinköp. Beställaren vill inte betala för annat än kostnader som entreprenören faktiskt haft. Samtidigt kan rabatterna vara rörliga eller beroende av inköp över längre tid, till exempel ett år, och därmed vara svåra att beräkna för entreprenören när denne ska lämna sitt anbud. Även i detta avseende är det klokt att dokumentera parternas överenskommelse i avtalet.
Ibland kommer parterna överens om att ÄTA-arbeten ska ersättas på samma sätt som kontraktsarbetena. Då spelar det för entreprenören ingen roll ekonomiskt om han utför ÄTA-arbeten eller kontraktsarbeten; ersättningen beräknas på samma sätt. Denna relativt vanliga lösning gör ofta att parterna hanterar ÄTA-arbeten mer formlöst än vid exempelvis fastprisavtal. Här är det dock viktigt att minnas att det både i AB-systemet och i lag finns en rad regler kopplade till ÄTA-arbeten som inte har att göra med priset för arbetena. Det tydligaste exemplet på en sådan regel är skyldigheten att anmäla ÄTA till beställaren för att bevara rätten till ersättning eller tidsförlängning.
En avslutande tvistefråga är vad beställaren i slutänden är skyldig att betala. Det förekommer en uppfattning om att löpande räkning innebär “fri prissättning”. Så är inte fallet. Priset måste ändå, när fråga är om konsumententreprenader, vara skäligt. I dessa fall bedöms skäligheten utifrån arbetets “art, omfattning och utförande, gängse pris och prisberäkningssätt för motsvarande tjänster” och omständigheterna i övrigt. Entreprenören måste alltså arbeta effektivt, med ett rimligt antal hantverkare på arbetsplatsen och på en timtaxa som motsvarar gängse pris, så att priset slutligen blir “skäligt”. Motsvarande regler finns dock inte för kommersiella entreprenader när AB/ABT 06 har avtalats. Priset anses då avtalat genom tillämpning av den så kallade självkostnadsprincipen. En beställare som i sådana fall anser att entreprenaden blivit orimligt dyr får försöka angripa entreprenören på andra grunder än att debiteringen inte varit “skälig”.
Avslutningsvis
Ovanstående är ett axplock av tvistefrågor kopplade till löpande räkning. Det finns betydligt fler. Ofta uppstår tvist när parterna är oense om hur en oförutsedd situation ska hanteras, eller när det visar sig att parterna inte haft samma uppfattning i en fråga där de tidigare trott sig vara överens. Risken minskar betydligt för båda situationerna om parterna upprättar ett genomarbetat och tydligt skriftligt avtal före arbetena påbörjas.